först blev jag arg, för klockan ringde och jag var trött som Signe 95 bast, redo att somna in forever.
sen blev jag arg för det snöade och jag hade bara skinnjacka.
sen blev jag glad för jag lyckades hitta flourflux, p-piller och bankdosan i min lägenhet som är helt inklädd i plast. stark jobbat. dessutom hämtade jag min stora pluffsiga vinterjacka så glädjen höll i sig tills...
jag blev arg igen då jag stod och väntade på busshållsplatsen och får se hur de stora, feta bussarna som vanligt trängs om att vara först ute på vägen. detta resulterar i att de inte släpper fram en blinkande ambulans, den får då köra upp på mittcentrifugen (som det väl heter..) och får punka. inte bra där.
sen blev jag glad igen för bredvid mig står en sjukt häftig kille (tyckte han) i ca 16-17 års åldern. mot honom kommer hans minst lika häftiga polare gåendes. jag förväntar mig att få se diverse hårda ryggdunk eller liknande hälsningsfras.
men vad händer då polaren väl kommer fram? jo de hårda minerna mjuknar för några sekunder och de ger varandra en helt vanlig mjuk hej på dig älskade kompis-kram, utan ryggdunk, bortvända ansikten och det obligatoriska decimeteravståndet som en grabbkram annars brukar innebära.
Kiddolina blev då rörd och aningens varmare i hjärtat. jag fick dessutom svälja mina egna fördomar och ingen blir gladare än jag när det händer.
nä nu är det väl snart dags att öppna första ölen kan tänkas.
piz
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar